What a wonderful day!
Idag har varit ännu en härlig måndag. Jag var först på förskolan i San Antonio som vanligt innan jag åkte till Jockyclub för att där tillsammans med familjen Andersson, familjen Lindström, Tina, Steffen, Peter och Christer äta lunch och sen fira Peters födelsedag med god tårta. Efter denna fest stack jag iväg för att träna en sväng innan vi fortsatte med en god kvällsmat och mysig spelkväll hemma hos familjen Lindström. Jag hoppas att Peter är nöjd med dagen. Det är iallafall jag! =)
Här kommer lite gott och blandat i bilder:
familjen Lindtsröm, Maggan och Jeremia på Jockey
Tina står redo att skära upp tårta till födelsedagsbarnet
Joel levde farligt och ville krypa precis vid poolkanten :S
Karin herself
Spelkväll...
...med UNDERBART godis, TACK Peter!
Ester hjälper till att mata Joel. Succé =)
Och till sist två favoritbilder på världens goaste Jeremia!!!! <3
Här kommer lite gott och blandat i bilder:
familjen Lindtsröm, Maggan och Jeremia på Jockey
Tina står redo att skära upp tårta till födelsedagsbarnet
Joel levde farligt och ville krypa precis vid poolkanten :S
Karin herself
Spelkväll...
...med UNDERBART godis, TACK Peter!
Ester hjälper till att mata Joel. Succé =)
Och till sist två favoritbilder på världens goaste Jeremia!!!! <3
en synvinkel
Jag har länge velat citera min vän M, men har inte riktigt vetat var jag skulle göra det. Här kommer iaf. en liten synvinkel från hennes reflektioner efter en resa till Etiopien nu i vår. Hon skrev ett mejl och berättade hur hon haft det och delade några tankar från resan. En tanke löd såhär:
"Mötte också en stor glädje i att känna Gud hos människor. De hade sådana visioner och ambitioner med sina liv. Ungdomar som sa att de ville frälsa hela Etiopien. När de frågade oss om våra visoner för Sverige så hade vi inget svar. De frågade oss vad vi skulle göra för att kristna Sverige, återigen hade vi inget svar. Det var pinsamt att vi med all vår utbildning och alla våra pengar inte visste vad vi skulle säga."
Ofta tror jag att vår utbildning och våra pengar i Sverige blir ett hinder för oss. Hur ska vi kunna använda dehär sakerna på ett bra sätt? Hur hade dessa Etiopiska ungdomarna använt våra pengar och vår kunskap om de fått chansen?
"Mötte också en stor glädje i att känna Gud hos människor. De hade sådana visioner och ambitioner med sina liv. Ungdomar som sa att de ville frälsa hela Etiopien. När de frågade oss om våra visoner för Sverige så hade vi inget svar. De frågade oss vad vi skulle göra för att kristna Sverige, återigen hade vi inget svar. Det var pinsamt att vi med all vår utbildning och alla våra pengar inte visste vad vi skulle säga."
Ofta tror jag att vår utbildning och våra pengar i Sverige blir ett hinder för oss. Hur ska vi kunna använda dehär sakerna på ett bra sätt? Hur hade dessa Etiopiska ungdomarna använt våra pengar och vår kunskap om de fått chansen?
Senaste
Senaste nytt är att Peter och Christer kommer på lördag kväll istället.
Hoppashoppas.
Hoppashoppas.
Nyheter
Nu är det verkligen dags för en liten uppdatering om vad som händer här i Chiclayo.
Det senaste är att i fredagskväll kom Elin, Mattias och deras lille Joel från Arequipa där de har pluggat spanska i sex månader. De har flyttat in i sitt hus och ska nu bara studera och sätta sig in i arbetet här, vilket inte alltid är det lättaste. Det är mycket nytt, mycket som man ska förstå och lära sig.
Det är iallafall otroligt roligt att ha dem här! Så otroligt Välkomna! =)
På torsdag hoppas vi på besök från Sverige. Då, om flygen går, kommer Peter och Christer. Christer är ordförande för NUM, Nämnden för UtlandsMission, och Peter är ny missionsskreterare inom ELM. Vi hoppas på att de kommer och deras besök bli superbra.
Förutom detta rullar livet på som "vanligt" med Cunitan(förskolan) och svenskskolan och allt annat som hör en vanlig vecka till. Och jag gillar det...
Det senaste är att i fredagskväll kom Elin, Mattias och deras lille Joel från Arequipa där de har pluggat spanska i sex månader. De har flyttat in i sitt hus och ska nu bara studera och sätta sig in i arbetet här, vilket inte alltid är det lättaste. Det är mycket nytt, mycket som man ska förstå och lära sig.
Det är iallafall otroligt roligt att ha dem här! Så otroligt Välkomna! =)
På torsdag hoppas vi på besök från Sverige. Då, om flygen går, kommer Peter och Christer. Christer är ordförande för NUM, Nämnden för UtlandsMission, och Peter är ny missionsskreterare inom ELM. Vi hoppas på att de kommer och deras besök bli superbra.
Förutom detta rullar livet på som "vanligt" med Cunitan(förskolan) och svenskskolan och allt annat som hör en vanlig vecka till. Och jag gillar det...
Sverige vs Peru del 2
För att fortsätta att spinna vidare lite på Gellis Herlitz bok så kommer här nu några gobitar från kapitlet som handlar om synen på arbete.
Herlitz börjar kapitlet med att förklara att i vissa samhällen kan man säga såhär: "Vi arbetar för att leva", men att det i Sverige stämmer bättre om vi istället säger: "Vi lever för att arbeta".
Just detta har varit svårt för mig att förstå här i Peru. Jobbsituationen är verkligen annorlunda. För mig innebär ett jobb åtta timmar om dagen på samma ställe, hela veckan, månaden, året. Det innebär en hyfsat fast inkomst och en vardag som ofta är mer eller mindre förutsägbar.
Här i Peru är det inte ovanligt att man lever på ströjobb. Att man inte alls har någon fast anställning och att mängden arbete går i vågor. Alltså; inte lika fast inkomst och inte lika fasta tider. Man arbetar helt enkelt för att leva, för att få ihop pengar till mat och nödvändigheter. (Självklart gäller inte detta för alla.)
Det här citatet från Herlitz bok förklarar ganska bra hur synen på arbete är i Sverige:
"I Sverige förekommer självmord på grund av arbetslöshet. Detta i ett land där den sociala välfärden är så väl tryggad. Som arbetslös behöver jag inte riskera att mina barn svälter ihjäl.(...) Att man ändå kan ta livet av sig vid arbetslöshet måste innebära att själva lönearbetet ger ett livsvärde utan vilket det är svårt att överleva."
Vi lever för att arbeta och vi lever för vårt arbete. Vårt arbete är en så stror del av vår personlighet och av vår identitet att självmord förekommer på grund av t.ex. uppsägning.
Att fråga vad personen som vi möter för första gången jobbar med är en av de allra första frågorna vi ställer. Och svaret lyder: "Jag är läkare", och inte: "Jag arbetar som läkare". Vi är vårt yrke.
Jobbet går också ofta före det mesta. Det är en helt giltig anledning att inte komma på födelsedagsfesten p.g.a jobb. Eller som jag nämnt i tidigare inlägg, att begravningar i Sverige kan dröja flera veckor. Kanske är det för att alla ska lyckas få ledigt från jobbet och lyckas pyssla ihop sina kalendrar med detta avbrott. Här i Peru sluter alla upp direkt, ofta samma dag, vid ett dödsfall. (Se inlägg från 29/3-10)
Jag har upptäkt att just den här frågan ("vad jobbar du med?") är den fråga som jag ställer till de jag pratar med för första gången. Jag frågar vad personen jobbar med eller vad han eller hon läser till. Jag kan inte komma på vad jag annars skulle fråga för att vara lagom opersonlig och inte inkräkta för mycket. Jag vill veta vad personen jobbar med, för att för mig som svensk talar det om vad och hur personen är, iallafall till en viss del.
I Sverige delar vi så tydligt upp jobb och fritid. För min egen del önskar jag att jag kunde släppa taget en smula ibland. Att mitt "vanliga" liv och mitt "jobbliv" skulle bli mer som ett liv. Ett Karin-liv. Ett liv där människovärde inte mäts i mängden bra utfört arbete.
Herlitz börjar kapitlet med att förklara att i vissa samhällen kan man säga såhär: "Vi arbetar för att leva", men att det i Sverige stämmer bättre om vi istället säger: "Vi lever för att arbeta".
Just detta har varit svårt för mig att förstå här i Peru. Jobbsituationen är verkligen annorlunda. För mig innebär ett jobb åtta timmar om dagen på samma ställe, hela veckan, månaden, året. Det innebär en hyfsat fast inkomst och en vardag som ofta är mer eller mindre förutsägbar.
Här i Peru är det inte ovanligt att man lever på ströjobb. Att man inte alls har någon fast anställning och att mängden arbete går i vågor. Alltså; inte lika fast inkomst och inte lika fasta tider. Man arbetar helt enkelt för att leva, för att få ihop pengar till mat och nödvändigheter. (Självklart gäller inte detta för alla.)
Det här citatet från Herlitz bok förklarar ganska bra hur synen på arbete är i Sverige:
"I Sverige förekommer självmord på grund av arbetslöshet. Detta i ett land där den sociala välfärden är så väl tryggad. Som arbetslös behöver jag inte riskera att mina barn svälter ihjäl.(...) Att man ändå kan ta livet av sig vid arbetslöshet måste innebära att själva lönearbetet ger ett livsvärde utan vilket det är svårt att överleva."
Vi lever för att arbeta och vi lever för vårt arbete. Vårt arbete är en så stror del av vår personlighet och av vår identitet att självmord förekommer på grund av t.ex. uppsägning.
Att fråga vad personen som vi möter för första gången jobbar med är en av de allra första frågorna vi ställer. Och svaret lyder: "Jag är läkare", och inte: "Jag arbetar som läkare". Vi är vårt yrke.
Jobbet går också ofta före det mesta. Det är en helt giltig anledning att inte komma på födelsedagsfesten p.g.a jobb. Eller som jag nämnt i tidigare inlägg, att begravningar i Sverige kan dröja flera veckor. Kanske är det för att alla ska lyckas få ledigt från jobbet och lyckas pyssla ihop sina kalendrar med detta avbrott. Här i Peru sluter alla upp direkt, ofta samma dag, vid ett dödsfall. (Se inlägg från 29/3-10)
Jag har upptäkt att just den här frågan ("vad jobbar du med?") är den fråga som jag ställer till de jag pratar med för första gången. Jag frågar vad personen jobbar med eller vad han eller hon läser till. Jag kan inte komma på vad jag annars skulle fråga för att vara lagom opersonlig och inte inkräkta för mycket. Jag vill veta vad personen jobbar med, för att för mig som svensk talar det om vad och hur personen är, iallafall till en viss del.
I Sverige delar vi så tydligt upp jobb och fritid. För min egen del önskar jag att jag kunde släppa taget en smula ibland. Att mitt "vanliga" liv och mitt "jobbliv" skulle bli mer som ett liv. Ett Karin-liv. Ett liv där människovärde inte mäts i mängden bra utfört arbete.
Sverige vs Peru
Jag har precis läst ut en bok av kulturvetaren Gellis Herlitz som heter "Svenskar, hur vi är och varför". Boken är uppdelad i 24 kapitel som beskriver olika ämnen om hur vi är och gör i Sverige. Konfliktundvikande, svenskar och staten, umgängesvanor, tid, manligt, kvinnligt och jämlikt är några exempel på ämnen som tas upp. Det är mycket intressant att läsa och ännu mer intressant att läsa nu när jag själv befinner mig i ett annat land och i en annan kultur. Det kommer upp så många exempel och citat som man så väl känner igen sig i. Men viktigt att tänka på, särskilt som svensk, är att inse att allt inte behöver gå till på samma sätt som det gör i Sverige i andra länder.
För någon vecka sedan tog jag en taxi hem från centrum. Ganska snabbt kom den vanliga frågan om vilket land jag var ifrån. Jag sa att jag var från Sverige och taxichauffören fortsatte att fråga om vad jag gjorde här i Peru. Sedan började han fråga om vad som skilde Sverige och Peru. Jag försökte så gott jag kunde, på min dåliga spanska, att förklara att nästan allt var annorlunda. Träd, hus, gator, bilar, trafik, lukter, mat...ja, allt är annorlunda. Men, sa jag, den största skillnaden är nog människorna och folket. I Sverige tror inte alla på Gud, som de gör här.
Helt spontant frågar då chauffören: Men vad tror de då på? Och jag försöker föklara att man ofta inte tror på något alls.
Detta är verkligen en stor skillnad mellan Sverige och Peru. Här kan du inte gå tio meter utan att se en skylt, ett hus eller en bil med något budskap som handlar om Gud, Jesus eller Maria. "Dios es mi Padre" (Gud är min far), "Dios cuida de mi" (Gud tar hand om mig), "Dios es mi Pastor" (Gud är min herde) är budskap och citat som står på de allra flesta bilar. Det är totalt omöjligt att missa. Synen på religion är verkligen annorlunda. Herlitz beskriver detta såhär:
"I många länder är religion och samhällsmoral så intimt förknippade med varandra att det skulle vara en omöjlighet att säga sig vara icke-religiös. Det skulle uppfattas som om man sade sig inte ha någon moral över huvud taget vilket ju är omöjligt."
Så tror jag det är i Peru. Här är det självklart att tro på en Gud som är större, även om man inte är särskilt "religiös" i vår bemärkelse.
I Sverige, däremot, är vi väldigt obekväma och ovana att prata om religion. När någon nära dör, och vi berörs av tanken att detta livet inte är allt, kan vi prata om en himmel dit alla "snällingar" kommer och nämna att vår vän nu alldeles säkert är en ängel.
Heriltz skriver:
"Många svenskar tycker det är en aning egendomligt med stark religiositet. Det är inte riktigt "modernt". Ofta är det helt enkelt så att svenskar är mera intresserade av yttre bekvämlighet än av inre frid."
Vilket påhopp va? Vi vill inte gärna se oss själva som ytliga utan snarare som genomtänkta och intelligenta. Men, kanske ligger det något i det han skriver.
Det är också lite kul med taxichaufförens småpratande. Helt säkert förekommer det inte lika ofta i Sverige att två främlingar bara småpratar på vägen hem. Enligt Herlitz kan vi svenskar prata om tekniska detaljer i timmar, men har svårt att klara femton minuters småprat. Kanske ligger det något i det också...
För någon vecka sedan tog jag en taxi hem från centrum. Ganska snabbt kom den vanliga frågan om vilket land jag var ifrån. Jag sa att jag var från Sverige och taxichauffören fortsatte att fråga om vad jag gjorde här i Peru. Sedan började han fråga om vad som skilde Sverige och Peru. Jag försökte så gott jag kunde, på min dåliga spanska, att förklara att nästan allt var annorlunda. Träd, hus, gator, bilar, trafik, lukter, mat...ja, allt är annorlunda. Men, sa jag, den största skillnaden är nog människorna och folket. I Sverige tror inte alla på Gud, som de gör här.
Helt spontant frågar då chauffören: Men vad tror de då på? Och jag försöker föklara att man ofta inte tror på något alls.
Detta är verkligen en stor skillnad mellan Sverige och Peru. Här kan du inte gå tio meter utan att se en skylt, ett hus eller en bil med något budskap som handlar om Gud, Jesus eller Maria. "Dios es mi Padre" (Gud är min far), "Dios cuida de mi" (Gud tar hand om mig), "Dios es mi Pastor" (Gud är min herde) är budskap och citat som står på de allra flesta bilar. Det är totalt omöjligt att missa. Synen på religion är verkligen annorlunda. Herlitz beskriver detta såhär:
"I många länder är religion och samhällsmoral så intimt förknippade med varandra att det skulle vara en omöjlighet att säga sig vara icke-religiös. Det skulle uppfattas som om man sade sig inte ha någon moral över huvud taget vilket ju är omöjligt."
Så tror jag det är i Peru. Här är det självklart att tro på en Gud som är större, även om man inte är särskilt "religiös" i vår bemärkelse.
I Sverige, däremot, är vi väldigt obekväma och ovana att prata om religion. När någon nära dör, och vi berörs av tanken att detta livet inte är allt, kan vi prata om en himmel dit alla "snällingar" kommer och nämna att vår vän nu alldeles säkert är en ängel.
Heriltz skriver:
"Många svenskar tycker det är en aning egendomligt med stark religiositet. Det är inte riktigt "modernt". Ofta är det helt enkelt så att svenskar är mera intresserade av yttre bekvämlighet än av inre frid."
Vilket påhopp va? Vi vill inte gärna se oss själva som ytliga utan snarare som genomtänkta och intelligenta. Men, kanske ligger det något i det han skriver.
Det är också lite kul med taxichaufförens småpratande. Helt säkert förekommer det inte lika ofta i Sverige att två främlingar bara småpratar på vägen hem. Enligt Herlitz kan vi svenskar prata om tekniska detaljer i timmar, men har svårt att klara femton minuters småprat. Kanske ligger det något i det också...
Veckan i bilder
Den här veckan har det hänt väldigt mycket känns det som, samtidigt som det varit en skön och avslappnad vecka ändå. Jag har varit väldigt förkyld men nu känns det som att det har gått över väldigt snabbt. Har kännt mig mycket piggare idag, och det är skönt.
Förra söndagen började med att jag, Maggan och barnen åkte på utflykt med Las-Brisas
församlingen. Maggan förvarnade med att jag inte skulle förvänta mig så mycket. Ibland
blir det bra och ibland blir det inget alls när sånt här planeras. Peruanerna är tydligen inte
alls planerande av sig om man jämför med oss svenskar. (Som är slavar under almanackan.)
Men iallafall, det blev att vi till slut var ca 25 personer som tryckte in oss i en combi
och åkte ut till en flod utanför Chiclayo...
...där de flesta badade!!
Och en stolt Jeremia kör Moto =)
På tisdagen gjorde vi påsktuppar och kycklingar i svenskskolan, mysigt värre.
På kvällen var det fotbollsdags. Chiclayolaget mötte ett lag från Argentina. Jag, Erik, Maggan,
Stefen och Kate gick hemifrån vid sju och matchen började åtta eller halv nio på kvällen. Det
var verkligen en upplevelse. Jag var ju på fotboll i Arequipa men då gick allt som det skulle.
Den här kvällen köade vi i en timme men kom inte framåt och blev inte insläppta. Kön var
lång och många trängde sig för att komma lite närmare porten. Ju längre
tiden gick ju mer upprörda blev personerna i kön (och Maggan). Där var poliser och polis-
hästar som försökte hålla ording. En man som försökte tränga sig i kön tog bara upp sin plånbok
när vakten kom och skulle säga till honom. Det är så det fungerar här i Peru. Det går
alltid att muta sig ur en situation.
Skillnaden mot Sverige är också att folk verkligen brusar upp rejält.
Vi hade ju våra biljetter. Men det är tydligen så att det säljs för många biljetter (eller falska kopier), så därför
sa det bara stopp och de kunde inte släppa in fler. Efter ett tag kom en polis som tipsade om ett annat ställe
i muren. Dit SPRANG vi och kom till slut in och fick världens sämsta platser på en kortsida.
Dessutom förlorade hemmalaget. Ingen lyckad match men en riktigt spännande upplevelse =)
Stämmningen på stadion är helt enorm!
=)
Natten till onsdag regnade det så när jag kom till förskolan i San Antonio på morgon
var där bara tre barn. Hela San Antonio var en lerpöl och därför fick inte barnen gå ut.Det är en väldigt underlig tanke att lite regn gör att barnen inte kan gå till förskolan. Men flera hus i den byn har
bara jordgolv och säkert är tvättmöjligheterna begränsade och därför får
barnen helt enkelt stanna innne tills det torkat upp lite.
På onsdageftermiddag åkte vi ut till Lambayeke, som ligger ca 30 minuter
med bil utanför Chiclayo, för en minisemester.
Vi badade... Jeremia köpte godis....Och kämpar med att öppna det....Och vi grillade marshmallows. Helmysigt!
På torsdagen blev jag sliten på riktigt och vilade mest. Fredagen fortsatte med samma
lyckade koncept...och lördagen också.
Idag, söndag, har vi firat Påsk för fullt!
Imorse gick jag och Erik upp klockan 06.00 (helt galet tidigt)
för att gå ut och sjunga påsksånger på gatorna i Las-Brisas med
ett gäng andra morgonpigga människor. Efteråt var det frukost i
kyrkan.
Vår fina påskmiddag...
Med målade ägg...
I eftermiddag har det varit en gemensam Gudstjänst i san Antonio. Det har varit
riktigt härligt med mycket sång och dans.
Ett gäng från Las-Lomas spelade upp ett superfint drama:
Och några från San Antonio dansade:
Jag säger bara det: GLAD PÅSK!! =)
Förra söndagen började med att jag, Maggan och barnen åkte på utflykt med Las-Brisas
församlingen. Maggan förvarnade med att jag inte skulle förvänta mig så mycket. Ibland
blir det bra och ibland blir det inget alls när sånt här planeras. Peruanerna är tydligen inte
alls planerande av sig om man jämför med oss svenskar. (Som är slavar under almanackan.)
Men iallafall, det blev att vi till slut var ca 25 personer som tryckte in oss i en combi
och åkte ut till en flod utanför Chiclayo...
...där de flesta badade!!
Och en stolt Jeremia kör Moto =)
På tisdagen gjorde vi påsktuppar och kycklingar i svenskskolan, mysigt värre.
På kvällen var det fotbollsdags. Chiclayolaget mötte ett lag från Argentina. Jag, Erik, Maggan,
Stefen och Kate gick hemifrån vid sju och matchen började åtta eller halv nio på kvällen. Det
var verkligen en upplevelse. Jag var ju på fotboll i Arequipa men då gick allt som det skulle.
Den här kvällen köade vi i en timme men kom inte framåt och blev inte insläppta. Kön var
lång och många trängde sig för att komma lite närmare porten. Ju längre
tiden gick ju mer upprörda blev personerna i kön (och Maggan). Där var poliser och polis-
hästar som försökte hålla ording. En man som försökte tränga sig i kön tog bara upp sin plånbok
när vakten kom och skulle säga till honom. Det är så det fungerar här i Peru. Det går
alltid att muta sig ur en situation.
Skillnaden mot Sverige är också att folk verkligen brusar upp rejält.
Vi hade ju våra biljetter. Men det är tydligen så att det säljs för många biljetter (eller falska kopier), så därför
sa det bara stopp och de kunde inte släppa in fler. Efter ett tag kom en polis som tipsade om ett annat ställe
i muren. Dit SPRANG vi och kom till slut in och fick världens sämsta platser på en kortsida.
Dessutom förlorade hemmalaget. Ingen lyckad match men en riktigt spännande upplevelse =)
Stämmningen på stadion är helt enorm!
=)
Natten till onsdag regnade det så när jag kom till förskolan i San Antonio på morgon
var där bara tre barn. Hela San Antonio var en lerpöl och därför fick inte barnen gå ut.Det är en väldigt underlig tanke att lite regn gör att barnen inte kan gå till förskolan. Men flera hus i den byn har
bara jordgolv och säkert är tvättmöjligheterna begränsade och därför får
barnen helt enkelt stanna innne tills det torkat upp lite.
På onsdageftermiddag åkte vi ut till Lambayeke, som ligger ca 30 minuter
med bil utanför Chiclayo, för en minisemester.
Vi badade... Jeremia köpte godis....Och kämpar med att öppna det....Och vi grillade marshmallows. Helmysigt!
På torsdagen blev jag sliten på riktigt och vilade mest. Fredagen fortsatte med samma
lyckade koncept...och lördagen också.
Idag, söndag, har vi firat Påsk för fullt!
Imorse gick jag och Erik upp klockan 06.00 (helt galet tidigt)
för att gå ut och sjunga påsksånger på gatorna i Las-Brisas med
ett gäng andra morgonpigga människor. Efteråt var det frukost i
kyrkan.
Vår fina påskmiddag...
Med målade ägg...
I eftermiddag har det varit en gemensam Gudstjänst i san Antonio. Det har varit
riktigt härligt med mycket sång och dans.
Ett gäng från Las-Lomas spelade upp ett superfint drama:
Och några från San Antonio dansade:
Jag säger bara det: GLAD PÅSK!! =)
April, april din dumma bacill!
Idag är jag totaldeckad, superförkyld och riktigt sleten. Jag tycker verkligen inte om att vara sån här, har så svårt för att bara vila. Vill göra saker trots att jag egentligen knappt pallar resa mig.
Så det är som Ester säger när hon idag skulle lära sig "April-ramsan". Hennes version var "April,april din dumma bacill..."
Instämmer helt och fullt!
(Synd bara att jag inte kan lura den vart jag vill...)
Så det är som Ester säger när hon idag skulle lära sig "April-ramsan". Hennes version var "April,april din dumma bacill..."
Instämmer helt och fullt!
(Synd bara att jag inte kan lura den vart jag vill...)
