synvinkeln

Jag har precis läst ut en bok av kulturvetaren Gellis Herlitz som heter "Svenskar, hur vi är och varför". Boken är uppdelad i 24 kapitel som beskriver olika ämnen om hur vi är och gör i Sverige. Konfliktundvikande, svenskar och staten, umgängesvanor, tid, manligt, kvinnligt och jämlikt är några exempel på ämnen som tas upp. Det är mycket intressant att läsa och ännu mer intressant att läsa nu när jag själv befinner mig i ett annat land och i en annan kultur. Det kommer upp så många exempel och citat som man så väl känner igen sig i. Men viktigt att tänka på, särskilt som svensk, är att inse att allt inte behöver gå till på samma sätt som det gör i Sverige i andra länder.

För någon vecka sedan tog jag en taxi hem från centrum. Ganska snabbt kom den vanliga frågan om vilket land jag var ifrån. Jag sa att jag var från Sverige och taxichauffören fortsatte att fråga om vad jag gjorde här i Peru. Sedan började han fråga om vad som skilde Sverige och Peru. Jag försökte så gott jag kunde, på min dåliga spanska, att förklara att nästan allt var annorlunda. Träd, hus, gator, bilar, trafik, lukter, mat...ja, allt är annorlunda. Men, sa jag, den största skillnaden är nog människorna och folket. I Sverige tror inte alla på Gud, som de gör här.
Helt spontant frågar då chauffören: Men vad tror de då på? Och jag försöker föklara att man ofta inte tror på något alls.

Detta är verkligen en stor skillnad mellan Sverige och Peru. Här kan du inte gå tio meter utan att se en skylt, ett hus eller en bil med något budskap som handlar om Gud, Jesus eller Maria. "Dios es mi Padre" (Gud är min far), "Dios cuida de mi" (Gud tar hand om mig), "Dios es mi Pastor" (Gud är min herde) är budskap och citat som står på de allra flesta bilar. Det är totalt omöjligt att missa. Synen på religion är verkligen annorlunda. Herlitz beskriver detta såhär:
"I många länder är religion och samhällsmoral så intimt förknippade med varandra att det skulle vara en omöjlighet att säga sig vara icke-religiös. Det skulle uppfattas som om man sade sig inte ha någon moral över huvud taget vilket ju är omöjligt."
Så tror jag det är i Peru. Här är det självklart att tro på en Gud som är större, även om man inte är särskilt "religiös" i vår bemärkelse.

I Sverige, däremot, är vi väldigt obekväma och ovana att prata om religion. När någon nära dör, och vi berörs av tanken att detta livet inte är allt, kan vi prata om en himmel dit alla "snällingar" kommer och nämna att vår vän nu alldeles säkert är en ängel.
Heriltz skriver:
"Många svenskar tycker det är en aning egendomligt med stark religiositet. Det är inte riktigt "modernt". Ofta är det helt enkelt så att svenskar är mera intresserade av yttre bekvämlighet än av inre frid."
Vilket påhopp va? Vi vill inte gärna se oss själva som ytliga utan snarare som genomtänkta och intelligenta. Men, kanske ligger det något i det han skriver.

Det är också lite kul med taxichaufförens småpratande. Helt säkert förekommer det inte lika ofta i Sverige att två främlingar bara småpratar på vägen hem. Enligt Herlitz kan vi svenskar prata om tekniska detaljer i timmar, men har svårt att klara femton minuters småprat. Kanske ligger det något i det också...