synvinkeln

För att fortsätta att spinna vidare lite på Gellis Herlitz bok så kommer här nu några gobitar från kapitlet som handlar om synen på arbete.
Herlitz börjar kapitlet med att förklara att i vissa samhällen kan man säga såhär: "Vi arbetar för att leva", men att det i Sverige stämmer bättre om vi istället säger: "Vi lever för att arbeta".

Just detta har varit svårt för mig att förstå här i Peru. Jobbsituationen är verkligen annorlunda. För mig innebär ett jobb åtta timmar om dagen på samma ställe, hela veckan, månaden, året. Det innebär en hyfsat fast inkomst och en vardag som ofta är mer eller mindre förutsägbar.
Här i Peru är det inte ovanligt att man lever på ströjobb. Att man inte alls har någon fast anställning och att mängden arbete går i vågor. Alltså; inte lika fast inkomst och inte lika fasta tider. Man arbetar helt enkelt för att leva, för att få ihop pengar till mat och nödvändigheter. (Självklart gäller inte detta för alla.)

Det här citatet från Herlitz bok förklarar ganska bra hur synen på arbete är i Sverige:
"I Sverige förekommer självmord på grund av arbetslöshet. Detta i ett land där den sociala välfärden är så väl tryggad. Som arbetslös behöver jag inte riskera att mina barn svälter ihjäl.(...) Att man ändå kan ta livet av sig vid arbetslöshet måste innebära att själva lönearbetet ger ett livsvärde utan vilket det är svårt att överleva."

Vi lever för att arbeta och vi lever för vårt arbete. Vårt arbete är en så stror del av vår personlighet och av vår identitet att självmord förekommer på grund av t.ex. uppsägning.

Att fråga vad personen som vi möter för första gången jobbar med är en av de allra första frågorna vi ställer. Och svaret lyder: "Jag är läkare", och inte: "Jag arbetar som läkare". Vi är vårt yrke.
Jobbet går också ofta före det mesta. Det är en helt giltig anledning att inte komma på födelsedagsfesten p.g.a jobb. Eller som jag nämnt i tidigare inlägg, att begravningar i Sverige kan dröja flera veckor. Kanske är det för att alla ska lyckas få ledigt från jobbet och lyckas pyssla ihop sina kalendrar med detta avbrott. Här i Peru sluter alla upp direkt, ofta samma dag, vid ett dödsfall. (Se inlägg från 29/3-10)
Jag har upptäkt att just den här frågan ("vad jobbar du med?") är den fråga som jag ställer till de jag pratar med för första gången. Jag frågar vad personen jobbar med eller vad han eller hon läser till. Jag kan inte komma på vad jag annars skulle fråga för att vara lagom opersonlig och inte inkräkta för mycket. Jag vill veta vad personen jobbar med, för att för mig som svensk talar det om vad och hur personen är, iallafall till en viss del.

I Sverige delar vi så tydligt upp jobb och fritid. För min egen del önskar jag att jag kunde släppa taget en smula ibland. Att mitt "vanliga" liv och mitt "jobbliv" skulle bli mer som ett liv. Ett Karin-liv. Ett liv där människovärde inte mäts i mängden bra utfört arbete.